Basmaran-serien

Legenden om basilisken var en berättelse jag läste när jag var liten och gav lite gåshud, och var ingraverad i ett hörn av mitt sinne trots att jag glömt detaljerna.

Jag tror att anledningen till detta var att jag kände att någon form av orättvisa gjordes mot Şahmeran.

Sahmeran hade ett föredrag vid ett tillfälle de senaste dagarna, så jag ville komma ihåg det igen och ta en titt på kvinnans förhållande till ormen.

Historien om Şahmeran, som är föremål för turkisk, kurdisk och iransk mytologi, har berättats på många olika sätt i de tidigare nämnda geografierna, så många olika versioner av historien har dykt upp under åren. För de som inte vet eller inte kommer ihåg, låt oss först förklara: Şahmeran, det vill säga ormarnas Shah, är en klok och vacker kvinna i form av halvmänniska, halvorm som bor sju våningar under marken. Enligt legenden är den första personen att se Şahmeran en ung man som heter Cemşab. En dag, när han går i skogen med sina vänner, ser Cemşab en burk med honung på botten av en grotta; och hans vänner tar honom honung

Efter att de övertalat honom att gå till grottan lämnar de honom där. På jakt efter en väg ut ur grottan ser Cemşab en ljusstråle och följer den precis när han ger upp; denna väg tar honom till Şahmerans hem. Cemşab blir först rädd när han ser ormarna, men Şahmeran lindrar sin rädsla och blir vän med honom; han äter och dricker. Då och då förvandlas deras vänskap till kärlek, och enligt vissa berättelser förmedlar Şahmeran sin visdom till honom; Han berättar alla historier han vet om världen. Men efter ett tag vill Cemşab återvända hem, enligt vissa för att han är uttråkad för att Şahmeran inte har någon mer historia att berätta, och för andra för att han saknar sin familj. Şahmeran tvekar först, rädd att Cemşab ska avslöja sin plats för andra och förråda sig själv. Trots detta accepterar han att Cemşab återvänder till sitt land, men på ett villkor: Han kommer inte att berätta för någon om sin plats. Han råder också att inte tvätta sig inför någon, eftersom kroppen på dem som ser Şahmeran är täckt med fjäll i närvaro av andra. Cemşab accepterar detta villkor och återvänder till sitt land.

Då och då blir sultanen i landet sjuk och enligt vesiren är den enda medicinen för hans tillfrisknande köttet från Şahmeran. Şahmeran söks, skannas, kan inte hittas; Men eftersom vesiren känner till Şahmerans hemlighet ser han en dag hur alla samlas och tvättar sig, och där ser han Cemşabs hud täckt med fjäll. Trots all envishet talar inte Cemşab först, men säger sedan till Şahmerans plats att rädda hans liv. Enligt en version kan Cemşab inte ens se på Şahmerans ansikte, och när han träffas skäms han så över sitt svek att han först äter upp Şahmerans kött och dör. Eftersom köttet från Şahmeran är giftigt och vesiren, som vet detta, vill ge honom gift som ett botemedel eftersom han har ett öga på sultanens plats. Enligt en annan version matar Şahmeran den giftiga delen av sitt kött till vesiren och vesiren dör, han matar den nyttiga delen till sultanen och sultanen blir frisk och matar den läckraste delen till Cemşab; Cemşab får sin visdom och förvandlas till en stor läkare känd som Lokman Hekim. Enligt en annan berättelse förklaras Cemşab som en vesir av sultanen, vars liv räddades. Det enda som inte förändras i alla dessa berättelser är att Şahmeran blev förrådd, till slut dödades och hans kött åt upp.